I'm goin' Bonnie and Clyde without you





chocken slog mig nästan till golvet, det var länge sen jag läste något så oväntat och så fruktansvärt meningslöst.

samtidigt förstår jag, allt för väl, så har det alltid varit, kanske kommer det alltid vara så. men jag har alltid stått ut, hittat utvägar, vägra ge upp. för vad gör man när man är 23 år, ens mamma är döende i cancer och det finns i princip inte en enda människa i välden jag kan vända mig till.

minns jag det ens, den där, sommaren. bara fragment, av sjukhusdoft, pastasallad, stranden och sen samma sak nästa dag. hade jag vetat att jag var djupt deprimerad vid det här laget hade jag bett om hjälp (jag var på sjukhuset för att hälsa på mamma varje dag). men ingen kommenterade att jag sakta men säkert tynade bort. det viskades i kulisser om anorexia (46 kilo) etc och de fick svar tillbaka att "nä, hennes mamma är döende i cancer". men det var ingen som gjorde något. ingen sjukhuspersonal, inga vänner (kanske lyssnade jag inte), inga bekanta (förutom att ljuga hur de skulle ringa mig och jag skulle inte oroa mig för att behöva ring dem). tänker du på det ibland Martina, hur du satt och ljög mig rakt upp i ansiktet ungefär samtidigt som min mamma inte hade många veckor kvar att leva? Jag väntar fortfarande på det där samtalet så här 18 år senare.

eller du, Marcus,, som svor på att du skulle komma men aldrig dök upp och inte ens hade humaniteten att ringa. Karma is a bitch.


So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost



livlinor, som skars av av de som kallade sig mina vänner. kanske var det så det var tvungen att vara, för att jag skulle se vilka som var mina riktiga vänner, kanske har det alltid varit så.

jag funderade aldrig på att följa dig, den tanken kom långt senare och gjorde mig så rädd att jag grät i timmar. & de sista åren har varit psykiskt påfrestande, saker hinner ikapp, jobb som sliter ut en och en energidepå som inte fylls på. ständigt tom och på väg att sina.

men ändå aldrig på riktigt.

så, får jag beskedet, du finns inte längre och mina första tanke är psykisk ohälsa och självmord. för 28-åringar som mår bra tar inte livet av sig. & i samma veva mår jag psykiskt dåligt. jag har min medicin men den hjälper det när allt jag ser framför mig är 20 år av tvätt, städ, slit, släp, bli äldre, jobba, sitta fast i ekorrhjulet. & om inte du orkar leva , som "verkar" ha ett fantastiskt liv, hur ska då vi andra orka. nu tycke jag dock att ditt arbetsschema way over the top. men det blir lätt så, när någon frågar och man är för snäll för att säga nej.då blir det ett ja på min egen bekostad.

& må dåligt.

kanske blir jag aldrig tillräckligt bra, men jag är stark nog att ordna det som jag ser som problemet. & jag behöver tänka, få vara ensam, inte ha massa tvång samtidigt som jag försöker få tid för mig själv. för jag kan inte prioritera, för jag prioriterar alltid bort mig själv. så beslutet är taget, jag ska få en stund för mig själv. vi är alla överrens  och förstår varför beslutet måste tas.


You said you'd follow me anywhere 
But your eyes tell me you won't be there


I've gotta learn how to love without you 
I've gotta carry my cross without you 
Stuck in the middle and I'm just about to 
Figure it out without you And I'm done sitting home without you 
Fuck, I'm going out without you 
I'm gonna to tear this city down without you 
I'm goin' Bonnie and Clyde without you

Kommentarer

Populära inlägg