ALDRIG HAR NÅGONTING VARIT SÅ SVÅRT



jag har en klump i halsen och för varje kopp jag packar ner kommer tårarna allt närmare. trots att det är mitt val, trots att detta är vad jag är övertygad om vad som behövs så känns det just nu som det svåraste jag någonsin behövt göra. och kanske mitt dummaste eller smartaste beslut någonsin.

det är som att begrava någon levande. och det sliter och river inombords, det är en tyngd över bröstet som ingen kan lyfta bort. det är en fisk som kippar efter luft, ett barn som skriker sig till sömns, ett hus som brinner men ingen kommer för att rädda de som bor där.

och allt jag kan hoppas på är att allt kommer bli bra, att det faktiskt kommer någon och räddar oss medan vi kämpar för att ta oss ut ur det brinnande huset. även om dessa de är vi.

man överlever, men är det att leva?

jag önskar en ocean av tålamod, ett havsdjup av ork och en stjärnhimmel som aldrig låter ljuset slockna. ett fält av röda, svajande vallmo som aldrig slutar blomma, tåg som går i tid, post som kommer när den ska och jag önskar att livet var lättare än det är.

man överlever, men är det att leva?

jag skulle kunna dra, spendera ett halvår på Bali, skita i allt och bara bry mig om mig själv. Inte för att pengarna finns men det är nog det minsta bekymret. Komma bort från allt det negativa, starta om, se livet som en gåva där varje dag ska utnyttjas till max.

istället för som nu (ibland) då jag bara vill sova bort dagarna för att få dem att försvinna.

jag tar ett stort kliv för att vara mig, kanske lite väl stort. men jag hoppas att mitt mod denna gång ger mig rätt förutsättningar för att göra vad som är rätt för mig. att inte bara anpassa mig efter andra och situationer jag inte kan påverka. jag har varit där förut. med pojkvänner, död, avslutade familjeförhållanden.

det är dags för mig nu. men jag är som jag är, buren under min mammas börd, att vara hjälpsam och tillgänglig, även om  det drabbar mig själv. & jag kan inte skulle det på andra, jag måste själv sätta stopp. men när man aldrig lärt sig det är man sårbar i alla situationer.

det är märkligt men plötsligt märker jag hur mycket skada jag åsamkar mig själv genom att vara min mammas dotter. & genom det inse jag hur mycket hon offrade för mig, oss. jag har förväntningar på folk som inte infrias för de har inte fått samma levnadsregler och för mig är det svårt att förstå, hur man kan sätta sig själv först och inte tänka på andra.

fast jag tror att det är exakt det jag behöver lära mig, komma bort från min mammas välvilliga pekpinnar och göra det som passar mitt liv. dvs, vara snäll mot MIG. inte bara alla andra.

så jag gör något väldigt oväntat för att vara mig, jag väljer att sätta mig själv i första hand för att resten av familjen/konstellationen ska fungera. men det skär i hjärtat och det är som tusen nålar i magen. men förhoppningsvis får jag den tid för eftertanke, lugn och ro som min desperata själ så längtat efter sen den den där dagen 1997 när mamma berättade att hon hade fått cancer.

jag behöver få lära mig att klara mig själv, även om man borde tycka att jag kan det vid det här laget. men på något sätt har det altid varit någon där och plockat upp mig när jag gått sönder, vänner, pojkvänner eller de som varit odefinierbara men älskade. och jag är ytterst tacksam mot dem alla.

för de flesta är det nog obegripligt, det jag skriver, jag talar inte riktigt klarspråk men det ger sig, vissa saker är svårare än andra. och min högsta önskan är att jag ska må bra av mig själv. känna att jag duger, känna att jag gör bra ifrån mig, känna att jag inte behöver allas godkännande och att inte behöva ta onödig skit. om jag lyckas med det har jag kommit långt. så det är mitt mål. att vara nöjd med mig själv oavsett vad.

önska mig lycka till.

Kommentarer

Populära inlägg