piece by piece





och jag ser dem framför mig, han som en gång var en vän och hans söta flickvän, som jag varken känner eller har träffat. men på något sätt triggar det mitt minne, en tid, långt tillbaka. en låt jag hör på radion mig att tänka just på dem. vilket liv de lever, vad de gör om dagarna, om han är lycklig, om han växt upp. kommer han bli pappa, kommer han bli den jag en trodde han skulle bli.

allt.

kommer han någonsin växa upp.

en gång stal/köpte jag en kyss, inte för att han var någon för mig eller jag för honom, men för att det var en sen sommarkväll då vi alla säkert druckit alldeles för mycket och vi kände inte varandra så väl. det var utanför det där konstiga stället dit vi helt plötsligt började gå till under en sommar. ni vet den vid det speciella trädet. där det sjungs i falsett, där det hålls fester med champagne och hovsång. vid utgången fick jag ett infall och fick pojkarna att betala mig för att gå ut. pengar eller en puss?! jag tjänade nog två kronor och ett tuggummi den kvällen men blev röd om läpparna av nariga, ölsmakande, torra pojkläppar.

bara för att.

vi var unga. vi kunde. inga regler gällde.

det var kvällarna då vi inte träffades förrän tio, satt i olika lägenheter i Malmö och rökte smuggelcigg så att det var svårt att se mer än konturerna ibland. samtidigt som vinet vi fått tag i blandades ut med sprite eller en champagnevisp. det var kvällarna då ingen var rädd för att gå ut, då vi gick till stammisstället halv två fast de stängde tre men eftersom vi gick förbi kön spelade det aldrig någon roll.  och jag fick alltid gratis varm korv med bröd av korvgubben för att jag alltid var så hungrig efter en utekväll och antagligen såg mer anorektisk ut än något annat. & ibland gick vi till bageriet och  köpte ostbullar och tog hem till någon okänd som offrade sin lägenhet för våra krav på efterfest. fester ingen egentligen orkade gå på men det var liksom sista chansen.

och på morgonen, när solen börjat ta över staden lämnade vi någon. någon med en ostädad lägenhet med sunkiga ölburkar och inrökta gardiner och var och en gick hem till sitt.

var vi lyckliga?

och nu, nu när avståndet oändligt. och han, han som jag en gång räknade som en av mina bästa vänner, som jag fick sova hos när jag var rädd den där första gången i min nya lägenhet. han som alltid var sen, till allt, men som var hela vårt centrum. solen vi andra kretsade kring. vi väntade alltid, vi fanns alltid där.

han som, om han var en tatuering, skulle kunnat vara min sol och min måne men som idag snarare är en planet på min fotknöl och jag är en oupptäckt vintergata någonstans i en yttre galax längst ut på min bara axel.


tills en dag. en dag då det inte längre var så. tills den dagen saker kom mellan, livet hände. liv, känslor, händelser som varken hade med honom eller mig att göra. men jag förlorade honom. och han förlorade mig. jag slarvade bort min vän, jag valde att försvara min stolthet inför andra och gick miste om honom samtidigt.

fast kanske hade jag aldrig honom. även om jag tror det. jag tror att vår vänskap betydde mer för honom än vad han någonsin visade mig. för det var det enda jag aldrig såg honom förstöra. det enda jag vet att han skyddade som om det vore ett nykläckt vaktelägg.

saker man tycker om förstör man inte.

som ett fint porslin man är rädd om för det är det finaste man har men inget man använder varje dag.

det kanske inte bara var jag. men då kändes det så. när livet bestod av att sova, festa, dricka kaffe på caféer, hänga på barer och diskutera allt mellan himmel och jord. & dinosaurier.

plötsligt hör jag en låt med Kelly Clarkson som jag aldrig hört förut, och efter en väldigt jobbig dag är det hans vänskap jag tänker på, hur mycket jag saknar den. & vilken fantastisk pappa han hade blivit, eller kanske redan är. jag hoppas i alla fall att han är en av de lyckligaste, jag önskar det så mycket för honom att ögonen tåras. för jag saknar vår vänskap.

men som jag brukar säga. "people always leaves".

han flashar förbi ibland, i facebookvimlet, på en opersonlig chat på jobbet där vi råkar vara samtidigt. i samma tidsrymd men i olika delar i världen, i Sverige, i olika liv, i olika riktningar.

det blir ju så, när sekunder, minuter, timmar och år passerar förbi och livet sker både för sakta och för snabbt.

men han har ett helt nytt liv nu. precis som jag. och ingen av oss vet något om den andre längre och det gör mig sorgsen.

det gör alltid ont att förlora en vän.

och jag saknar dig.


Kommentarer

Populära inlägg