MITT I LIVET



SLUTSTRIDEN

& jag har kommit till något slags vägskäl i mitt liv. jag måste bestämma mig, jag måste förstå vad livet går ut på. och jag gör inte det. men i morgon fyller jag "meningen med livet" och jag är så långt från att veta varför jag är här att jag nästan blir tokig av bara tanken.

nej, det är ingen livskris. det är ett existentiellt faktum.

jag.vet.inte.varför.

borde jag inte veta det vid det här laget, borde jag inte ha uppfyllt mitt syfte?


jag brukar tycka om att fylla år men i år är det annorlunda. jag har plötsligt någon slags förståelse för människor som inte gillar att fylla år, eller de som inte vill bli firade. och inte heller det förstå jag mig på.


vad hände...


på ett sätt känner jag mig som en 90-åring. jag har förlorat de flesta jag älskat, både människor och djur. jag förväntar mig inget av någon, sen den där dagen den 22 augusti 2000 så har jag fått förlita mig på mig själv. och det är ok. jag kommer förlora fler. det gör vi alla. men när är det nog, när är tröskeln nådd, när tar det slut? när orkar hjärtat inte fler nederlag. vad händer när slutar tårarna aldrig slutar rinna. vad händer när jag är den sista mohikanen...


så jag skakar av mig känslan. det där var ändå aldrig för mig, det har det nog aldrig varit. jag fortsätter min vandring i en dimma jag inte hittar i, i ett mörker där ingenting är tydligt, i en verklighet, där jag spelar ett spel och gör många fel (Page - Mia och Tom).


det finns en anledning. till hänvisningarna i mitt inlägg. det är mitt liv, som jag minns det. som 14-åring, som 17-åring, som 24-åring. då, när allting var precis lika svårt men ändå så mycket svårare. då hjärtat var skörare och själen ömtåligare än en kattunge som ännu inte öppna ögonen. då. när jag inte förstod allvaret, när jag inte tog livet på allvar. så jag inte förstod.


hur snabbt allt kan.

försvinna.


jag tänker fortfarande på dem. han med den lilla fläcken på nosen som tröstade mig varje gång jag var ledsen, som följde mig genom halva mitt vuxna liv, som lät mig snurra runt honom när jag ville, som puffade på mig när jag sov och som fångade spindlar så att jag slapp ta dem.


han som jag var tvungen att lämna kvar på ett bord en höstdag för 16 månader sen. när själen hade lämnat hans kropp och hans smärtan till slut försvunnit. då min smärta tog sin början, en smärta som kommer följa mig tills den dagen det är min tur. för hur säger man hejdå till sin bästa vän, sin livskamrat, sin Fredag. utan att då och då fälla en tår eller ett vattenfall.


eller det lilla lakritstrollet som under sin korta tid hos oss fångade någonting som jag inte kan förklara. han som får mig att gråta ofta, för jag saknar honom mer än vad jag trodde var möjligt efter sex månader. han med de vackraste svarta små ögonen, de sötaste öronen och det busigaste humöret. han fattas mig. han fattas mig något så otroligt. mitt hjärta smärtar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. men han kommer alltid at var i mina tankar, så länge jag lever.


& när jag i morgon går in på mitt 42:a år i livet så går det inte att inte tänka på den fantastiska människa som gav mig mitt liv och som jag nu behövt klara mig utan i sjutton och ett halvt år. hon som gav mig allt och försakade sig själv så många gånger för min skull. och jag skäms för hur jag betedde mig som liten, hur lite jag förstod och hur jag önskar jag kunde berätta det för henne nu. hur jag förstår vilken hjältinna hon är, var, förblir.


men kanske gav jag något tillbaka till henne den där sommaren, det där året. då jag själv försvann, kilo för kilo men jag spenderade varje dag på sjukhuset. för att hon inte skulle vara ensam en endaste dag.

dagar jag inte minns, nätter som försvunnit en efter en, den ena den andra lik. och varje morgon startade samma ritual om och ingen av oss blev bättre. vi bara låtsades att det fanns något slags hopp någonstans. även efter vetskapen att vi var vid vägs ände.

min mor, min trygghet, mitt allt.
hennes dotter, hennes trygghet, hennes allt


så jag gråter. för allt det som varit och det som försvunnit. det som aldrig kommer tillbaks. och kanske för det som aldrig kommer, det som aldrig blev, det som inte var menat för mig.


så jag gråter idag. som jag inte gråtit på länge. det är befriande men oerhört intensivt och jobbigt. för jag orkar inte gå sönder igen.ingen orkar att jag går sönder igen. allra minst jag. Men idag gick jag sönder. på riktigt. och jag vet inte hur jag ska kunna reparera skadorna.

Jag spelar för många spel och jag gör allt för många spel.fel. men drömmarn vi delar är starka och  jag hoppas att det är de som till slut kommer göra oss hela. & ingen säger det bättre än Beyonce & Rihanna.


Ave Maria

She was lost in so many different ways
Out in the darkness with no guide.
I know the cost of a losing hand
Never thought that grace of God, oh I...

I found heaven on earth
You are my last, my first
And then I hear this voice inside...
Ave Maria

I've been alone when I'm surrounded by friends
How could the silence be so loud?
But I still go home knowing that I've got you
There's only us when the lights go down

You are my heaven on earth
You are my hunger, my thirst
I always hear this voice inside...
Singing Ave Maria

Sometimes love can come and pass you by
While you're busy making plans.
Suddenly hits you, and then you realize
It's out of your hands...
Baby, you've got to understand

You are my heaven on earth
You are my last, my first
And then I hear this voice inside...
Ave Maria
Ave Maria
Ave Maria'

(Johan, this one was for you)



Johan - this one is for you.









Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg