this is my anthem









you can do whatever you want (when I'm gone)




det är förunderligt, vädret som erbjuds i göteborg. det känns verkligen som det knappt gör annat än regnar här. så även idag, tunga mörka moln har täckt den utbredda staden precis hela dagen och satt stämningen. för med mycket jobb och blygråa skyar blir det till att gräva djupt efter munterheten. den kommer inte naturligt och självklart.



så för att uppmuntra upp mig själv har jag picknick i min hotellsäng, med datorn framför mig. mumsar salami och ost och låtsas att jag sitter på en grön äng med massor av folk runt omkring, lyssnar på rebecca & fiona och tänker att oj va jag hade gillat dem extra mycket när jag var sisådär 24 år.



det var ju ett tag sen och jag vill absolut inte vara 24 igen, gudbevaremigväl. men känslan ni vet, den oövervinnerliga, den som går över lite med åldern, när man lär sig att det är annat än att vara oövervinnerlig som är det viktiga. den känslan är ändå rätt göttig. kvällarna som spenderades med kompisarna, som fortsatte ute på klubbarna. blickarna, sökandet, svetten, de korta kjolarna, de viktiga minuterna strax utanför, i jakt på luft, blickar och avkylning.



det är det jag härleder till, det som triggas när jag lyssnar på r&f. minnena av för länge sen. när vi sov till sent på eftermiddagen, åt middag stående vid en allt för stökig köksbänk, det tog för evigt att klä sig och förfesterna inte startade förrän klockan var tio på kvällen. då när vi inte gick ut förrän tidigast ett på natten, för innan dess var det bara tråkiga folk ute. och dyrt. vi var fattiga studenter eller arbetslösa sökare. nätterna då vi aldrig gick hem eller inte gick hem ensamma. nätterna som blev till morgnar, ett fixat yttre som krackelerade efter en berusad natt och en allt för sen dag.



livet. som det var då, som jag minns det nu. nätter som flöt in i varandra, taxi från stammisnattklubben klockan tre på natten för jakt på mer fest, mer dans, mer barer. trängsel, köer och de eviga försöken att gå före i köerna. att slippa slösa viktiga minuter på att vänta, att spilla bort sitt liv.



hur det där var mitt liv under så många år. och vad som egentligen tog mig därifrån. en utbildning, ett jobb och en man, som inte förrän han var  halvvägs runt jorden fick mig att släppa taget. hur det får mig att tänka hur lyckligt lottad jag är som hade, eller skapade, de möjligheter jag gjorde. och vart jag hade kunnat vara idag utan den inre drivkraft som på något sätt fick mig att gå framåt.



och allt det där triggas av ett hotellrum, regn mot rutan r&f, soundet, texterna, känslan. känslan av att vara oövervinnelig, stark och osårbar. att inget kunde stoppa oss, inget kunde rå på det vi var, det vi hade.



men det kunde det.





Kommentarer

Populära inlägg