att må så dåligt








ohälsa 




det är en tung dag. sent i går kväll kom nyheten att malik bendjelloul hittats död. det stog ingen dödsorsak men jag antog tidigt att det var självmord, vilket bekräftades idag. det är så oerhört tragiskt. inte att det är just han, det är såklart väldigt tragiskt för hans nära och kära och filmsverige, men att en deprimerad människa inte orkar längre, inte känner att det finns stöd att fixa det som är jobbigt. att känna att den enda utvägen är att dö.


det är så sorgligt, så tragiskt, gör så ont.










jag har mått dåligt, ack så dåligt, inte så konstigt när ens mamma är döende och man förtränger saker. inte så konstigt när man lägger hela världens ansvar på sina axlar. det är så lätt att hamna där. inte så konstigt när man tror att allt som händer är ens fel. inte konstigt när man stänger sorg, ilska och saknad in om sig.



men jag har aldrig varit där, där jag funderar på att avsluta mitt liv. och då vet jag ändå hur jävla dåligt man kan må. och att kunna må sämre? det är ofattbart. det är antagligen, och tydligen, outhärdligt.



och jag kan inte tänka mig något värre, att må så dåligt, att ha sådan ångest att man väljer att avsluta sitt liv. jag hoppas aldrig jag behöver uppleva något sådant. men jag tror ingen är helt skyddad mot sådant, och det är värt att tänka på då och då. vilket skyddsnät man har, vilka man kan prata med och vilket stöd man har.



jag skriver inte det här bara för malik. jag skriver det även för mannen på bussen idag.









för det blev en chockartad dag. en dag då jag är trött och går hem lite tidigt. när jag precis hinner med bussen på frölunda torg så ser jag mannen längst bak i bussen. han sitter längst bak och han verkar inte kontaktbar, han sitter dubbelvikt med huvudet väldigt nära golvet.


jag tvekar lite och sätter mig en bit ifrån. men jag håller koll, det är något med situationen som oroar mig. busschauffören står utanför och pratar i telefon, bussen borde egentligen ha kört vid den här laget och jag fortsätter hålla koll på mannen. busschauffören kommer närmare där jag sitter och jag uppfattar att han pratar med någon om mannen. vilket inte får mig att hålla koll mindre. något är uppenbarligen fel.


jag hinner tänka tankar om psykiskt sjuka människor som hugger vilt omkring sig med kniv och funderar på om det verkligen är en så bra ide att sitta där jag sitter. förvisso rör sig mannen inte men när någon uppenbarligen mår så dåligt är hen kanske inte att lite på.


chauffören stiger på bussen och säger till folk att gå ut. samtidigt vaknar mannen till liv och börjar bröla högljutt. jag har sällan blivit så rädd, det var som en skräckfilm när monstret plötsligt lever upp igen. satan va snabbt vi kom av bussen.


chauffören hoppade sen på bussen och stängde dörrarna men han säga att polis var på väg. sen körde han en runda runt torget, parkerade en bit bort och gick av bussen och började kjedjeröka.


det förstår jag. jag fattade inte hur han vågade sätta sig på bussen och köra iväg. jag såg mannen resa sig i bussen och bete sig helt galet, vanka av och an med händerna mot huvudet och ständigt brölande. han klarade helt plötsligt inte av att sitta stilla och vaggade av och an samtidigt som han inte kunde vara stilla i kroppen.


så himla obehagligt, och så jäkla hemskt. jag kände stor sorg för mannen, att hamna där, att vara så dålig att man blir psykotisk på en buss och polis och ambulans behöver tillkallas. för han mådde ju uppenbarligen inte bra. och det osade så starkt att jag av någon anledning kände fruktan för mitt liv.


verkligen konstigt.






det hela slutade med att det kom två polisbilar och en ambulans. men det tog tid för polisen att lugna ner mannen och jag hörde hans ångestvrål många gånger innan han lugnade sig. det där som får håren på armarna att resa sig, inte av välbehag utan av ren förskräckelse.



min buss hann komma men mannen blev iaf placerad på en bår och troligtvis förd till sjukhus. och jag hoppas att han får hjälp, får chans att fixa det som är tungt, jobbigt, fel. får ett litet hopp om att någon bryr sig. att samhället bryr sig. för allt annat är så sorgligt att jag inte kan tänka något annat.



och jag tänker på malik. att han säkert inte var psykotisk men att han uppenbarligen mådde så dåligt att han inte orkade leva längre. och jag tänker att det måste vara så många som mår sådär. när ingen ser, då mår folk så där, så där så att de inte ser någon annan utväg.



och hur sorgligt det är, hur många det är som mår dåligt och jag undrar vart vi är på väg. och jag tänker att vi måste vara uppmärksamma på hur vår omgivning mår, hur de beter sig och vad vi kan göra för att underlätta. det är kanske en liten grej för dig och mig men så viktigt och så betydelsefullt för den som mår dåligt.



det är vad jag tänker på idag, hur viktigt det är att vi ser varandra, lyssnar och försöker hjälpa så gott det går. det spelar ingen roll vem du är, ingen förtjänar att må så där dåligt.




love



Kommentarer

  1. Du är fantastisk. Det vet du att vi tycker väl? =)

    SvaraRadera
  2. Viktigt inlägg! Det är så sorgligt allt sånt där. Och tyvärr verkar det vara så svårt att få hjälp. Vilken obehaglig story med mannen på bussen. Usch! Hoppas han fick vettig hjälp.

    Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hoppas jag också Lena, verkligen.

      Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg