och vid graven träffar jag morfar









hon sa att han var världens bästa pappa: rolig, snäll och alldeles underbar.

jag träffade honom aldrig, han dog lite mer än ett år innan jag föddes. denna man, denna gigant som jag hört så mycket om men aldrig träffat.

mamma brukade berätta om hur morfar en julaftonseftermiddag kom hem till lägenheten på ernst torulfsgatan och skidade in på ett par skidor som någon av dem skulle få. det var hans rutin. varje julafton försvann han från hemmet på förmiddagen för att sluta upp med lite vänner och dricka öl och snaps eller vad det nu kan ha varit. sen handlade han julklappar och kom tillbaka till lägenheten på eftermiddagen.

och denna julen kom han alltså på ett par skidor.

mamma berättade hur han brukade sitta och lösa korsord med min bror och hur han älskade mormor som ingen annan.

min morfar var en riktig göteborgare. en arbetare på skf, uppfödd i majorna där det var fattigt och dant i slutet av 1920-talet och därefter. när han var nitton, det måste ha varit 1937, träffade han min mormor. min mormor som hade cyklat från sitt hem i helsingborg  med en vännina, ända till göteborg. mormor som kom från en gård ute i den skånska myllan. en gård som närde jordbruk, grisar och åtta barn.

det måste ha varit fantastiskt. men hon ville se någonting annat. uppleva mer.

föddes det där och då? ivern att upptäcka nya saker, att ge sig ut på resor, att inte begränsa sig? är det arvet efter mormor?





mormor och morfar flyttade ihop och de fick så småningom den där lägenheten på ernst torulfsgatan vid munkebäckstorget. det kan ha varit strax innan min moster föddes 1940, just de där årtalen är jag inte så säker på, förutom att hon föddes då. min mor föddes 1944 och vad jag förstår (och minns) så bodde familjen då i en liten tvåa i en av lägenheterna på ernst torulfsgatan 7 b de första åren. Efter några få år flyttade de emellertid till till en fyra på nummer 7g. bostäderna gavs till de skf-anställda och än idag verkar arvet av den handlingen ligga kvar då bostadsrättsföreningen i området heter de skfs:anställdas bostadsrättsförening.

men nog om det,

här växte min mor upp, levde och frodades och här bodde morfar och mormor ända tills den dagen han dog, den där hemska dagen 1974, då när mormor skulle upp och hämta hem morfar från sjukhuset, där han låg för vad de trodde var halsfluss eller något liknande. som inte alls var halsfluss utan visade sig vara cancer som söndrat och härskat så länge att det plötsligt bara sa pang boom och stopp och så gick han bort.

hon kom dit strax efter. och jag kan bara tänka mig den chocken, den sorgen och det slaget i magen, i hjärtat och i själen. ena stunden var han där, strax efter var han borta...





här fanns min enda fasta punkt genom hela min uppväxt. som ett nomadfolk flyttade vi runt, jag mamma, bror och styvfar.

jag undrar ibland vad den där rotlösheten kom ifrån, den där där det börjar pirra i kroppen och det är dags att dra vidare. vi stannade sällan längre än några år på samma plats, men ibland på samma ort. jag besitter inte samma rotlöshet, även om även jag har flyttat runt mycket i mina vuxna år. 

men det har fastnat det där, att platsen inte är det viktiga utan människorna man bor med och älskar.

och jag återkommer, trots att det inte finns något eller någon att egentligen återkomma till. förutom två stilla gravar ett stenkast bort, två som delar mitt dna, som jag inte minns och ej eller träffat. men ändå känns platsen tydlig och välkomnande och jag vet att min mormor hade uppskattat att jag gick dit och lämnade blommor och tänkte på kärleken och familjen.

på oss.

och det är till slut här jag träffar dem alla.

min morfar, min mormor, min mamma och min kusin



Kommentarer

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg