NÄR VINDEN VÄNDE






när sista ordet är sagt, när den sista blicken har avslutat allt. då den sista sucken är dragen. den sista kinden är varsamt smekt. då sjunker det in. när dörren stängs för sista gången. när jag för ett ögonblick lutar mig tillbaka mot den vitmålade dörren med det lilla fönstret, blundar och tänker på det liv, eller icke liv, jag precis lämnat bakom mig. då jag förstår att den här gången finns det ingen återvändo, jag är fri. jag är fri att äntligen ägna mig åt det jag gett bort under så lång tid. för det är så det måste vara.


livet. tiden. hjärtat


allt ändras här och nu, det här vid det här vägskälet August, Kerstin, Sarah Mclachland, Hanya Yanagihara skrivit storslagna böcker och sorgsna sånger om. som får människor att bete sig som dårar och förkrossade själar. det är då vändpunkten infinner sig, som får tårarna att komma när man minst anar det. saknaden som för alltid kommer finnas där, i olika skepnader men alltid närvarande. alltid göra sig påmind om livets oerhörda men ändå vackra skörhet. och hur lätt det är att förlora och förstöra.

men det är en tid som är förbi och så ska förbli. för allt har sin mening, om så bara för en vecka, månad, ett år.

en evighet.

och jag visste, på något sätt visste jag. att det var sista gången jag lämnade, sista gången jag stängde dörren bakom mig, dörren till den lilla, lilla lägenheten som alltid kändes främmande och aldrig riktigt välkomnande. jag lämnade en ännu kroppsvarm säng med skrynkliga lakan och någon som bara varit min för ett litet tag, men ändå allt för länge. och för länge sen tog han mitt hjärta, slog in det i vackra ord och löften och vägrade släppa taget.






tills den där morgonen. plötsligt var jag fri att gå, under natten hade någon av oss hade förändrats, något hade ändrats i det vi dysfunktionellt kallade relation. den var rå och den avslutades passande nog på ungefär samma sätt som den startade.

men däremellan fanns det stunder då vi hade kunnat slåss för oss, för vår verklighet, för det som var vi. eller det som egentligen inte var vi. men du ville aldrig tillräckligt mycket. gräset var alltid grönare på andra sidan. & jag minns blickarna oss mellan när du envisades med att gå till samma ställe som jag. men inte med mig. tillfällen när du gick hand i hand med någon som inte var jag, eller satt alldeles för nära. då det kändes som knytnävslag i magen. och detta på grund av någon som du inte egentligen inte brydde dig om. det var bara ännu en erövring.

men gräset var alltid, alltid grönare någon annanstans. äventyren och segrarna vann över det vackra som kunde ha varit.

it wasn't meant to be.

ändå kom du alltid tillbaka. och jag jag lät dig. jag vet inte vem som var mest blåögd av oss två för det fanns stunder då dina tankar vandrade långt in i framtiden med mig vid din sida, föreviga. det fanns stunder jag mer än något annat önskade att du skulle be mig stanna. om så bara för att det är så man gör när man tycker om någon.

men jag trodde aldrig på en framtid. det var inte för oss, det hade det aldrig varit. ändå fantiserade du om det i din ensamhet, kanske för att det inte fanns någon annan att tänka på, när timmarna var långa, nätterna mörka och ingen fanns där för att rädda dig. då var det tanken på mig och stjärnorna som lyste din väg, som höll hoppet levande. du gav mig små, små bitar av vad som kunde ha blivit men lät det aldrig bli till verklighet.

& till slut gled vi från varandra. jag ringde inte dig, du ringde inte mig och livet som tog nya vändningar, precis som det ska. men såren kommer alltid finnas kvar, misstänksamheten och bitterheten över hur någon som påstå en älska en ändå kan bete sig som om man vore luft.

det kommer jag aldrig förstå. även om jag nu inte lägger någon vikt vid det. det var då, detta är nu.

ändå blev jag överrumplad och skräckslagen den där gången då jag i mina egna tankar spatserade hem mitt i natten genom malmös inte helt säkra gator, bland bilar och okända personer, bland gäng och fulla män. men så plötsligt. mitt på ett övergångsställe kommer du, hand i hand med någon annan. jag tror vi båda frös till is men låtsades att vi inte kände varandra, att vi aldrig funnits, att de år vi lagt på varandra aldrig existerat. det var som att fem år helt raderats ut och vi båda undergått Eternal Sunshine of the Spotless Mind

men  jag förstod att detta var inte en tjej du plockat upp i baren för en natt och sen aldrig skulle se igen. det här var något mycket mer än så. därför gjorde det ondare än alla alla gånger tidigare. även fast vi kanske inte hade hörts på nästan ett år var jag inte beredd på att du skulle gått vidare, börjat älska och planera dit liv med en ny person. en ny person som var allt annat än jag,

livet

så komplicerat, så fullt av intryck, åsikter och goda råd.





och ett krossat hjärta. som så småningom läkte (det var ju vad som behövdes) men som alltid kommer ha små ärr som påminner om de där stunderna då jag hade kunna gråta mig genom natt efter natt. då jag undrade vad jag gjort för fel, varför jag hamnat i just en här situationen, ett andetag, ett liv, en situation jag inte kunde hantera.

av allt jag ångrar så kan detta vara en del av det, hur jag tillät mig själv att bli ett offer, en undersåte, någon som finns där när ingen annan fanns tillgänglig.

hur jag lät mig utnyttjas. & jag har bara mig själv att skylla.




Kommentarer

Populära inlägg