ATT FÖRSÖKA FÖRKLARA OMSTÄNDIGHETERNA



LIVET


ok, så jag försöker mig på en förklaring till mitt inlägg igår, som kan ha missuppfattats och sårat. det enda det inlägget handlade om var om hur JAG beter mig, hur JAG är fostrad, HUR jag är curlad men med diciplin.

i över ett år har jag varit sjukskriven på grund av utbrändhet men jag började jobba så smått i augusti och idag är jag uppe i full tid. det tog så mycket längre tid än vad jag trodde och jag har gjort det mesta (men inte allt) för att komma på rätt köl). det här är inget jag har varit superöppen med eftersom, tja, psykisk ohälsa är fortfarande är lite tabu och många tänker att man bara är lat.

Men efter att i månader blivit ifrågasatt, klankas ner på, behandlad som något som katten släppte in så nöts man ner. och det påverkar allt i ens närhet, alla människor, alla relationer. vissa är som teflonpannor, allt rinner av dem, jag suger mer åt mig som en svamp och ser det hela som att det är jag som inte är bra nog, inte duger, inte kan tillräckligt mycket.

jag tog mig ur den jobbsituationen och hamnade i en bättre men sen drogs jag rakt in i elden igen. & den gången fixade jag inte det, jag var nedbruten, hade ingen vilja till någonting och kände mig som världens mest värdelösa människa som inte ens kunde få ihop en "enkel" presentation. jag kunde inte ens läsa en bok. jag som älskar att läsa, koncentrationen fanns helt enkelt inte där och jag kände mig utan tveksam som en jävligt oduglig människa.

& en onsdag kväll tog det stopp, jag satt och storgrät i badkaret medan jag undrade vad jag skulle ta mig till och ångesten gick som flodvågor genom kroppen. Som tur var har jag en fantastisk arbetsgivare och jag mailade och berättade exakt hur det stod till. och utan att ens tveka avslutade de mitt uppdrag, jag blev sjukskriven och fick hjälp hos företagsvården plus en fantastisk läkare i Hjärup som har varit min största supporter och ett unikum inom sjukvård (när det gäller läkare)

att samtidigt försöka rodda ett hem och vara behjälplig (för det är så min mamma har lärt mig och här kommer uppfostran in) gjorde inte saken lättare. för det är ju så, de som inte varit där man själv varit har svårt att förstå. & det är ännu svårare för barn att förstå att man kan må så dåligt att det enda man vill göra är att sova, gråta och vara ensam. & även om folk säger till mig att inte hjälpa till, att inte bidra, att inte ställa upp så går det emot varje atom i min kropp. trots att det kanske skadar mig. och med skadar menar jag att jag blir dränerad på energi. så jag kan inte INTE försöka bidra. för då mår jag dåligt av det.

moment 22

så jag har försökt, och misslyckats ibland och lyckats ibland. men när jag började gå upp i arbetstid igen hände något som gjorde att jag blev golvad återigen. kalla det 42-årskris eller vad ni vill. men efter det blev vissa tankar mer allvarliga. jag fick utmärkt hjälp men det tar så lång tid och att misslyckas ökar inte på självkänslan.

efter det har jag haft en tuff vår med operationer, brännskador och magkatarrskänningar. & allt jag vill är att komma tillbaka till mig själv, den jag en gång var. då jag kanske var lite osäker men inte drogs med ångest och depression och mörka tankar.

& min familj har fått ta mycket skit, de har stått ut med mig sovandes genom dag efter dag, mitt humör och antagligen för mycket klagande på allt för onödiga saker. & till sist håller det inte och jag var tvungen att fatta ett beslut. ett beslut för att överleva helt enkelt.

jag älskar min man, jag älskar mina bonusbarn och jag älskar mitt hus. men de tre första är en treenighet som inte går att separera (som inte ska separeras) och jag är den udda figuren som sladdat in på ett bananskal. som i "fem myror är fler än fira elefanter" vem ska bort?

& jag vill verkligen inte skilja mig eller göra slut. så för att försöka att inte göra samma misstag om och om igen bestämde vi oss för att försöka vara särbos ett tag. så att jag får en chans att komma på fötter utan att den där inre rösten säger att du måste göra detta och detta annars duger du inte. för det är så det känns.

samtidigt får de andra en chans att landa och slippa ta hänsyn till mina inpräntade regler och attityder.

så jag klagade inte på någon annan än mig själv och lite taskigt nog på min mamma som inte kan förklara sig (världens bästa mamma) men försöker göra något vettigt åt saken istället för att kasta bort ett helt liv.

men kontentan av det hla är att från och med nästa helg har jag en lägenhet till mitt bifogande i Jakriborg. det är nära avstånd till huset och vi kommer fortsätta vara gifta och umgås när det passar och när vi själva vill.

för mig är det här inte konstigt, det är som hur det var innan vi flyttade ihop bara att det har gått åtta år mellan. & förhoppningsvis kommer det att bli mycket bättre, jag kan bli en bättre människa, fru, bonusmamma och vän. jag kan vara ifred när jag behöver det utan att det drabbar någon annan. och jag kan få en chans att ändra på det hos mig själv som kan behöva ändras på.


Jag hoppas ni förstår.



Kommentarer

  1. Först och främst. Kram. Jag känner så igen mig i dig. Vi valde att skilja oss, det hade kanske räckt med att vara särbos. Men det att få bo själv med Molly, där jag vill bo och känna att vi klarar oss, har gjort att vi har roligare och står varandra närmare idag. Jag hoppas att din ångest och det som upplevs jobbigt dämpas. Att du ska få lite mer balans och frid. Kram

    SvaraRadera
  2. Åh, fina du. Jag har förstått att något varit på tok, men inte hur mycket ❤️ Tack för att du delar med dig, det är modigt och starkt . Jag har ju varit sjukskriven i många år på grund av utbrändhet och är fortfarande väldigt ömtålig. Förstår hur du haft det och förstår samtidigt inte eftersom vi är alla olika. Önskar dig allt gott och tycker att du är tuff som går på dina instinkter.
    Stor kram

    SvaraRadera
  3. Vi vill ju så gärna vara supermänniskor,
    men man inser emellanåt hur skör man egentligen är.
    Du är stark som berättar.
    Styrkekramar till Dej från mej och alla djuren

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg