att känna sig som en superwoman








superwoman




vilken dag. huvudvärken lämnar aldrig riktigt tinningarna men jag gnetar på som vanligt. och jag har väl sällan hunnit med så mycket som idag. när jag vill är jag tydligen väldigt effektiv.


men vi tar det från början. morgonköer galore och inget färdigt kaffe på kontoret. kanske är det här huvudvärken bestämmer sig för att den kommer hänga med mig hela dagen. gör i ordning en stor kaffa och äntligen får jag i mig det svarta guldet, well, kanske mer lattebrunt men ändå. guld!


efter en timme är jag mer kaffesugen. går till kaffekokaren. slut. ingen har fyllt på. suckar men kokar ännu en kanna kaffe.


samtidigt fryser jag som en hund. kontoret är alltid svinkallt och även med tre lager tröjor så dras mina axlar långt upp mot axlarna och huvudvärken får mer näring. händerna är svinkalla och jag börjar önska att jag hade vantar med mig. galet.


på eftermiddagen är jag lite hungrig och mycket frusen och tänker att en kopp kaffe kanske stillar hungern lite och värmer upp kroppen. går till köket och kaffekokaren. tom. jag känner hopplösheten och placerar kaffekoppen i diskmaskinen och svär tyst för mig själv.


när jag till slut lämnar jobbet är jag så kall att jag sätter på hög värme i bilen och sätesvärme. jag har sällan varit så tacksam för sätesvärme som idag. i maj. det är något med det där som inte är helt ok.









efter jobbet kör jag snabbt hem och hämtar kameran för att föreviga rapsfälten innan de är överblommade, vilket säkert bara är nån dag eller några dagar bort, sen beger jag mig till lund för att hämta barnen, den ena i skolan och den andra hemma hos sin mamma. vi beger oss sen, under vissa protester till Nova för att försöka hitta en vårjacka till mig som både är snygg och som gör att jag inte fryser.


dessutom blir det fika för något kul måste ju barnen också få ha.


men vägen dit kunde ha slutat på ett helt annat sätt om jag inte var uppmärksam på rödljusen och trafiken och insett att mannen som kommer från höger precis har kört mot rött när jag ska svänga vänster med tillåten grön signal. att han dessutom har en mobiltelefon i handen gör mig bara mer förbannad. jag har två små oerhört betydelsefulla barn i baksätet och hade han skadat dem med sin vårdslöshet hade jag tryckt upp hans mobil, på hög volym och burr där solen inte skiner. med smör och grovsalt.plus att den skulle få spela diverse carola-låtar, den religiösa eran.  detta ihop med att jag i förra veckan höllt på att bli prejad av vägen på väg in på slussen av en stor audi som tyckte att störst går förts och "unnnan!"Att det fanns heldragna linjer och lite körplanering nog hade gett ett bättre resultat verkade inte ha slagit mannen öht.

men det blev ingen jacka. istället går vi därifrån med en sparkcykel till lillebror och ett bästa-kompishalsband plus födelsekalasinbjudnings attiraljer till stora syster.


jag förstår inte riktigt hur vi hamnade på br. speciellt inte som wille i går utbrast att det var roligare att åka till ikea än br. ändå gick benen automatiskt in där.


och eftersom storasyster sedan länge har en spark och lillebror precis upptäckt hur kul det är var det bara att passa på när det var tvåhundra kronors rabatt. det blev en cool sak, med hastighetsvisare och han har lovat att inte köra över 100 ;-)








men någon jacka blev det inte. känner mig lite snuvad på konfekten ;-)


väl hemma monterade jag sparkcykeln åt lillebror medan storasyster sprang över till sin kompis i grannhuset. det är ju fint väder så kidsen hänger på gatan eller på lekplatsen strax bredvid och det känns tryggt och bra. emellanåt kommer de hem och meddelar att de är hemma eller att de tänker gå någon annanstans. de är duktiga på det där, att berätta vart de tar vägen. det ger utrymme för tillit och frihet.


medan barnen leker tar jag hand om katten och bestämmer mig för att plantera om mina sticklingar. fram med kogödsel och planteringsjord och nya krukor. lyssnade på radio i bilen i morse och fick bra tips från michael bindefeldt (det trodde jag aldrig) gällande tomatodling. kogödsel är tydligen the shit medan hönsgödsel är för starkt. så nu är fyra tomatplantor och fyra chiliplantor omplacerade. tomatplantorna får fortsätta bo i växthuset och chilin får stå lite svalare i tvättstugan.


nu är det dags för middag. jag bestämmer mig för lchf-pannkakor. mums men lite tidskrävande. samtidigt har jag köpt ingredienser till 56.kilos fantastiska kesobröd och tänker att det är lika bra att passa på. så fram med alla grejerna, fixa ihop degen, gör små runda bollar och platta ut och in i ugnen. och med andra handen steker jag pannkakorna och vispar grädden.


klockan hinner bli halv nio innan vi äter men barnen drack var sin sjukt stor milkshake på sen eftermiddag så de klarade sig bra. och bums efter att middagen var uppäten var det läggdags. kidsen blir väldigt trötta på morgonen om de inte får sina sömnbehov tillfredsställda så jag tycker att det är viktigt att de kommer i tid i säng. och de slocknade som två ljus.


när de somnat gick jag och fixade i ordning köket, kollade att allt var ok utomhus, låste dörrar etc och kunde sen äntligen slå mig ner framför tvn och se lite nyheter och få mig lite socialt utbyte via facebook, instagram och diverse andra sociala medier.


och nu sitter jag här. med ett stycke redigerade bilder, ett långt blogginlägg som egentligen skulle bli kort och börjar känna mig rejält sliten. det borde med andra ord vara dags att stupa i säng om jag ska orka upp i morgon och köra barnen till skolan innan jag själv ska till jobbet.


och sen önskar jag mig en bra jobbdag och en kväll med fotmassage, en bra film och lite god ost. får jag det kommer jag vara en överlycklig kvinna.


då kommer jag sannerligen känna mig som superwoman.



Kommentarer

  1. Haha, alltså förlåt, men jag måste skratta åt beskrivningen med mobiltelefonen och oljan och saltet och Carola och allt! Hahaha. Förstår precis hur rädd du kände dig. Fruktansvärt det där!

    Ni verkar ha haft en fantastisk Barcelona-resa. Underbara bilder. För att inte tala om Bond-festen. Shit vad snygg du var!

    Förresten, kul story om älgen. Är man betongbarn så är man.

    Kram Lena

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg