när hon höll min hand






samma, lika


det var en het sommardag och vi satt på vårt rum på hostel vara del rey i ibiza stad. vi hade köpt tetrapackvin för sex riskdaler som inte gick att dricka och som vi därför blandade ut med sprite i halvt avskurna spriteflaskor då vi inte ville lägga några onödiga pengar på glas antar jag, eller så tänkte vi inte ens på det.

mitt liv var kaosartat men ändå på paus och hon hjälpte mig styra rätt mitt i allt det där som gjorde så ont, det där som ingen förstår som inte varit i samma situation. det som fick folk att viska "har hon anorexia".

nej. min mamma är bara lite döende.

men jag tog med henne på semester till medelhavet för jag hade en sådan att göra av med och så klart jag tog med henne. hon som alltid får en att skratta och må bra, som är smart, rolig och snabb. och en fantastisk vän sen sjutton år tillbaka.

och vi pratade om våra mammor, vilka fantastiska människor de var, som tagit hand om oss, uppfostrat oss och älskat oss utan förbehåll.

jag var så tacksam över att ha haft världens bästa mamma i tjugofyra år, för jag visste att längre än så skulle det nog inte bli.

och fia, hon fanns där, torkade mina kinder när de blev våta av alla de tårar som strömmade nedför mina kinder, hon fanns där och höll min hand när hjärtat värkte av allt det där som jag inte rådde på och som fick mig att ibland nästan sluta andas.

och hon fanns där när beskedet kom, det som fick mig att slita av mig min ryggsäck i 120 och springa all världens väg. hon sprang efter och höll om min skakande kropp när den bröt ihop av förtvivlan över att aldrig mer få träffa den person jag älskade mer än någon annan här i världen.

då fanns hon där.

och nu vill jag finnas där för henne, nu när det är hennes otur att drabbas av samma hemska sjukdom och livsöde. när hon är tvungen att ta farväl av sin far.

det är en känsla som inte går att beskriva, även när man själv varit med om den. för varje fall är unikt och har sina dimensioner. men det måste alltid finnas någon där, någon som kan hålla om en när man själv inte orkar stå upp längre, när kroppen inte kan sluta skaka och tårarna aldrig slutar rinna. då måste det finnas någon där som plockar ihop bitarna av den man är och håller en samman tills man själv orkar ta det första steget ut ur sorgen.

så jag finns här, närhelst hon vill, närhelst hon behöver någon som kramas hårt och torkar bort tårarna på hennes kind.

hon fanns där för mig när jag behövde det som mest.

det är dags att återgälda den gesten.




Kommentarer

  1. Jag gråter när jag läser hur fint du beskriver det allra värsta. Känner så väl igen smärtan och önskar att ingen skulle behöva gå igenom den..
    Många styrkekramar till er!!

    SvaraRadera
  2. Blir så berörd av det du skriver! Så fint mitt i allt hemskt!

    Kram Lena

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg