I want you to know that I could break your motorbike










vänner.

så viktiga de är i ens liv. det kanske inte är många, ibland kanske det bara är en. men att ha de där personerna som man kan prata av sig hos, utan att det förändrar synen på en eller chockerar dem. för de vet ju, de vet ju hur man är. både ens bra och dåliga sidor. och de tycker om en ändå.

sådana personer är svåra att hitta, de där som tycker om en så som man är.

vi är fem personer där tre har en gemensam barndom, en är ingift och så jag då, jag som kom med någon gång i mitten på nittiotalet som av en slump och som hängt kvar sen dess.

vi träffas inte jätteofta, alla fem, det är i princip helt omöjligt att få till sådana träffar nu när alla har barn, varje eller varannan vecka, vi bor på olika orter, från Hässleholm i norr till Skurup i söder och vi alla jobbar på olika tider. vissa jobbar helger, vissa är mammalediga (dvs fullt upp), vissa måste ibland jobba i Göteborg, vissa åker på miljökonferens runt om i landet.

ja ni ser. näst intill omöjligt att bestämma en dag då alla kan vara med. men vi försöker träffas ändå, så får de som kan hänga på. sist lyckades vi få ihop fyra av oss i ett hus utanför Skurup. där ängarna är vida, skånelängorna drabbade av vindarna och bäcken dansar sin vårdans med de grandiosaste av rörelser.

det är kallt där ute, där landet är platt och vinden därmed hinner komma upp i fart. och när vindarna träffar våra kinder färgas de snabbt illröda av vindens lite för intensiva smekningar.

men skratten är varma och stämningen god. vi delar med av oss den senaste tidens händelser, äter jentans hemlagade och fantastiskt goda brunch och skrattar åt lilla y som har mer utsmetade blåa bär i ansiktet än i munnen och som glatt försöker fånga vår uppmärksamhet. tills hon med en duns trillar ner från stolen. då skrattar vi inte mer.

men hon var snabbt uppe igen och delade givmilt med sig av sina apelsinskal till fia.

för apelsinen åt hon själv. tro inget annat.

och över varmt kaffe och pannkakor med bär och grädde diskuterar vi livet, som det är, som det har varit och ibland även hur det kommer att bli. skratten ligger alltid nära för f är den gladaste människa jag känner och skrattar ofta och gärna. så där så att hon viker sig dubbel och får ont i magen så hon skrattar. den känslan. fast nästan hela tiden.

när vi lämnar den lilla byn är vi rosiga om kinderna igen, men nu av värmen inifrån huset, vänskapen och all den kärlek som finns mellan oss.

det räcker långt och vi vet att även om det kan ta ett år innan vi alla ses igen så finns det där alltid kvar, värmen, kärleken och vänskapen.

det är den bästa känslan.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg