H som i Heléne





HELÉNE CHRISTINE LIEDHOLM

Fröken föddes den åttonde februari, troligtvis var det väldigt kallt för jag försökte spjärna emot så länge det bara gick och kom ut två veckor för sent, dubbelvikt och med rumpan först. Jag ville verkligen inte ut i kylan. & så har det fortsatt, jag hatar kyla, det måste vara medfött. Antagligen är det för att jag är tillverkad i Spanien. Snacka om chock, ihopknådad i varma vindar och strålande solsken och utslängd i snö och kyla. Det kan ju göra vilken unge som helst trilsk.

Mina elva första år spenderade jag mestadels på Västkusten i olika konstellationer. Jag har bott lite överallt, Göteborgs innerstad, på landet, i Kungsbacka, utanför Kungsbacka, en kort sejour i Örebro osv. Jag älskade klippporna, havet och skaldjuren. En riktigt liten göteborgska, det var jag det.

Sen fick mamma jobb i Malmö, hon jobbade med att sälja datorer och skulle nu starta upp företaget i Malmö. Så vi tog vårt pick och pack och hamnade i Vellinge där jag en kall vinterdag började fyran med en massa skåningar som tyckte att jag pratade konstigt. Väldigt snabbt lärde jag mig säga ja (kort, snabbt a) ist för Jaaa (långt, kort a), eller kanske mer Aaaa som jag sa istället för Ja.

& Ueee, det skånskaste av de skånskaste uttryck, det som betyder att något är äckligt. Ueee, det kunde jag tidigt.

& där någonstans växte jag upp, med pojkvän och kompisar och långt till salta bad och klippor. Men nära till kontinenten och långa sandstränder, Malmöfestivalen och Stadt Hamburg (alternativ konsertlokal i Malmö på 80-90-talet). Fortfarande boendes i Vellinge tog jag och mina kompisar bussen in till Malmö sent på fredags- och lördagskvällarna, för mellan 00-03 på helgerna hade Café Stadt öppet och där hängde vi, över olidliga mängder kaktusthé och ostmackor too die for. Ett fantastiskt alternativ till att supa på stan, det gjorde jag aldrig faktiskt. Jag behövde ju inte det, det fanns ju bra och roliga alternativ.

Gymnasiet gick sådär, jag var extremt skoltrött och hade inte motivation till att plugga när man kunde sitta på caféer och dricka thé hela dagarna. & utan motivation och bra betyg blev det inte mycket gjort.Men jag tog mig i kragen, drog till London och jobbade i en souvenirbutik i några månader, passade på att leva ett annorlunda liv med tunnelbanependlande, turister och pubkvällar i en fin stadsdel i London. Vi bodde fyra i ett rum med kokvrå men vad gjorde det, det var ett säkert och bra område och vi trivdes som fiskar i vatten.

& där bodde jag, jobbade, satt i fönstret på sjätte våningen och såg flygplanen som cirkulerade över staden i väntan att få landa på Heathrow och så lyssnade jag på The Cure. Det var en fantatisk tid.

Men, som alla fantastiska ting gör så tog det en dag slut och jag återvände till Malmö för att söka in till Folkhögskolan och läsa in mina betyg. Studiemotivationen hade återuppstått och efter två år på folkhögskolan i Östra Grevie gick jag ut med högsta betyg. Det var en fantastisk känsla som enbart grumlades av det faktum att min mamma hade cancer.

I cirka ett och ett halvt år tid hade vi levt med cancern, slagits, gråtit, kämpat och förtvivlats. Det var en mörk tid och att jag lyckades göra så bra ifrån mig i skolan under de här premisserna ser jag idag som ett under. Men studierna var slut och jag skulle läsa webbdesign till hösten och leva livets glada dagar. Trodde jag. För i början av sommaren blev mamma sjuk igen och den här gången fanns det inget att göra. Det fanns inga botemedel längre, inget som kunde göra henne frisk och inget som kunde få henne att stanna kvar. & sakta men säkert gled hon längre och längre bort tills hon en sensommardag inte längre fanns.

& det var de mörkaste av tider och de tyngsta av steg.

Men någonstans vände det. Ett år senare började jag studera på Malmö Högskola och fick ny energi, nya vänner, nya erfarenheter. & sakta men säkert blev jag lite mindre trasig och lite mindre ledsen. Annat upptog min tid och jag blev stimulerad och aktiverad. Livet gick upp och ner som det oftast gör med kärlekssorger och krossade hjärtan (både mitt och andras) men på något sätt kom jag ut hel på andra sidan. Jag hade utan någons hjälp tagit mig genom utbildningar, hjärtesorg och den mörkaste tid jag upplevt.

& här någonstans började det riktiga vuxenlivet. Med fast jobb, rutiner och pendling mellan Malmö & Lund. Med egen bostadsrätt och en möjlighet till att resa vart jag ville. Med restaurangbesök och utekvällar, svindlande runt i Malmös och Lunds nattliv. Singel och fri som en fågel.

Så en dag såg jag Johan. Verkligen såg. Han hade nämligen rakat av sig sitt skägg och där stod en snygg man framför mig. Han hade funnits i närheten ett tag men jag hade liksom inte lagt märke till honom. Men från den här dagen så fanns han där någonstans. Ett intresse hade väckts och det gavs syre en afton då vi hade en italiensk afton på jobbet och Johan dök upp för att spela Guitar Hero. Vi pratade men det skulle ta några månader innan vi fick till en dejt genom ett gemensamt intresse för laminering, Caipirinha, ost, thaimat och musik.

Idag är det exakt 51 månader sen den där kvällen som förändrade mitt liv. Som gav mig en familj, en trygghet och massor av kärlek.

& idag bor vi i ett fint hus, reser mycket, pratar mer, fixar och donar och håller på. Jag pendlar fortfarande, men nu mellan Hjärup och Helsingborg, men på det hela taget är livet rätt så annorlunda mot hur det var den där första vuxentiden. Då jag bara hade ansvar för mig själv och hade degiga bakissöndagar i soffan med hämtpizza och Cola. Då man kunde jobba 10 timmar om dagen för det fanns ingen som väntade på en och att man skulle komma hem.

& nu? Nu har jag ett hem, värme och vänskap. En händig man som kan dra elkablar och fixa det mesta, två bonusbarn som ibland gör mig tokig men som för det allra mesta gör mig gosig och varm i hjärtat. & så min älskade katt, han som varit med i fjorton och ett halvt år och som kommer saknas mig så att det redan nu gör ont i hjärtat att ens tänka tanken på att han inte kommer leva för alltid.

Jag har de finaste av vänner, sådana där man kan lita på i alla väder, som aldrig pratar illa om en eller om andra, sådana som finns där, på riktigt. Sådana som utmanar och ger, underhåller och inspirerar. Fantastiska människor.

Det är mitt liv helt enkelt. & det är fantastiskt.



Detta inlägg är ett bidrag till Sara & Malins fotoutmaning under oktober månad. För varje kommentar jag får på mina A-B-C-inlägg skänker jag en krona till Cancerfonden och på fredagar kommer det finnas en extra rosa touch och då skänker jag två kronor. Bra va? För att se ytterligare deltagare, surfa in hos Sara & Malin och se hela deltagarlistan.






Kommentarer

  1. Du är så lovely. Tack för beskrivningen av Helene

    SvaraRadera
  2. För det första så är du fantastiskt fin och för det andra tycker jag om hur du beskriver dig själv under H- för det tredje glad att du är med i utmaningen! Kram Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack underbara Sara :-) Kram

      Radera
  3. Vilken givande och medryckande text, Heléne.
    Kram från Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sandra, kul att höra. Kram

      Radera
  4. Vilket fint inlägg! Jag blev glad och rörd när jag läste.

    Hälsningar Anna i Göteborg

    SvaraRadera
  5. Så fint du skriver, blir också rörd av hur du delar med dig av ditt liv!
    Kram M.E

    SvaraRadera
  6. Tummen upp för dig, Helene. Modigt och varmt

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg