En hyllning till den starkaste människa jag känner.


Foto: Anna Nivell



Det är svårt att beskriva.

Stoltheten, förundran, glädjen. Den oerhörda styrkan det har inneburit.

Men i går gjorde hon det, min fantastiska kusin Linda, genomförde den sista delen i den svenska klassikern. Under 2013 har hon alltså åkt Vasaloppet, cyklat Vättern runt, simmat Vansbrosimmet och nu slutfört Lidingöloppet.

& det är ju en imponerande bedrift oavsett. Jag hade ju inte pallat en enda av de där utmaningarna. Men nu är det så mycket mer, det innebär en sån enorm styrka, ett sådant mod, en sådan kraft att det nästan slår undan benen på mig.

För Linda är inte en "normal" deltagare. Inte på något sätt. För det som drabbade Linda för 21 månader sen är inte normen bland de som klarar en svensk klassiker. Hon är nog vad jag skulle vilja säga Ett stort jävla fantastiskt undantag!

I Januari 2012 fick jag ett mail av min moster, tillika Lindas mamma. Linda hade drabbats av äggstockscancer. & för ett tag stannade hela världen upp, det händer igen, det som inte fick hända hände igen. & nu en ung person, så pass ung att det verkade helt absurt.

Min mamma dog i äggstockscancer år 2000. & min moster dog i bröstcancer 1985. Så cancer har alltid varit en dålig del av mitt liv, på ett eller annat sätt. & som om de två förlusterna inte var nog så var nu en tredje kvinna i släkten drabbad. Jag såg framför mig hur det här skulle sluta. För mig fanns det inget hopp och inga fantasiser att tillgå. Min enda sanning är svart, hård och den slutar alltid med tårar.

Men den här gången visade det sig att cancerjävlen hade gett sig på fel person, den här gången hade skiten försökt få ner min starka, modiga, coola, beundransvärda kusin Linda. Hon, som är polis, som är gift med en vacker småskolelärarinna och som står stadigt på jorden när vi andra virvlar runt i stormen.

Hon som alltid kommer vara bättre än mig på både fotboll & handboll.

Hon som charmade skiten ur Wille i somras, som inte alls var den där stöddiga 15-åringen som inte lät mig provköra hennes moped när jag var på besök. Hon som är rolig, hon som tycker att nästan allting är "livet". Hon som skrattar mycket och pratar göteborgska och skojar så gulligt med sin fru.

Hon som allid kommer att vara min förebild. Alltid.

Tänk, att mindre än ett år efter alla cancerbehandlingar kunna genomföra ett Vasalopp. Tänk att efter det kunna simma 3 kilometer, cykla 30 mil och springa 3 mil.

För mig är det en bragd. & jag kommer för alltid vara så grymt imponerad över hennes segrar. Men allra mest kommer jag vara så oerhört glad över att hon klarade sig ur detta med livet i behåll.

Det är den absolut största segern. Alla kategorier.





Kommentarer

  1. Fan. Nu börjar jag gråta. Över din fantastiska beskrivning. Över kusins prestation. Jävlar anamma. Finns inte mycket mer att säga. Jävlar anamma. Vilken kvinna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du :-) Hon är sjukt tuff min kusin, en riktig förebild! Kram

      Radera
  2. Jag sitter här med tårar i ögonen och ett stort leende! Ditt sätt att skriva berör oerhört mycket och jag är också väldigt stolt över din kusin, min medmänniska! Livsbejakande och så inåt helsikes bra.
    All lycka till henne!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack rara du :-) Visst är hon bra? Det sätter liksom lite ramar för hur man själv kan välja att vara. Det tycker jag är fint, ett bra exempel. Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg