Den sista torsdagen i maj




Djungelkatten Lilleman


Jag och Lillen är ensamma hemma och har tagit oss ut på framsidan där vi kan hänga i skyddat läge och njuta av vädret denna underbara torsdag. Drt finns sådana underbara fördelar med att bo i en liten by mitt mellan två "större" städer. Det är lugnt, det är gemytligt och det är harmoniskt. Speciellt en kväll som denna, då solen har värmt upp luften hela dagen och den liksom stannar kvar där den är, värmen, och håller dagen vid liv så mycket längre än beräknat.

Jag kan höra flera olika fåglar kvittra, även om lite av sorlet från motorvägen någon kilometer bort tar sig hit med hjälp av vinden. Men det är ett sövande sorl som jag inte störs av, snarare är det skönt att det inte är helt tyst.

Jag hör hur någon av våra grannar på gatan snickrar på någonting, kanske ett staket, kanske en gunga, kanske snickrar han en stol till trädgården. Men jag hör hamrandet och det ger mig en varm känsla i magen. & några hus bort sitter det ett par och äter middag i solen, på deras soldränkta bord står det en flaska rött vin och glasen töms i sakta gemak. De njuter av solen som ännu inte har tänkt att försvinna från deras framsida.

Den här sommarkvällen ska räcka länge.





Men jag och tjockisen, Lillen är i skugga, på innergården är det bara sol på förmiddagen, det perfekta stället för frukost och för att dricka sitt morgonkaffe. Men här kan Lillen vara ute, och för en gångs skull sköter han sig ganska bra. Han har bara försökt gå iväg från gården en endaste gång, två, tre gånger mot sina vanliga tiotusen rymningsförsök.

& då är det liksom helt underbart att få vara ute med honom, när han är mitt sällskap och inte agerar min "fånge". Det är så skönt att titta upp och se hur han sitter för sig själv och tuggar på något slags (o)gräs och bara njuter av att få gå runt, lägga sig på stenplattorna och rulla runt och klia av vinterpälsen.

& i egen takt skakar jag av mig dagens mödor (även om de på inget sätt har varit till någa besvär) och dravlar in i min egen lunk. Där dörren till huset står öppen och både jag och katten går in och ut. Där musiken hörs lite avlägset innefrån huset och jag väntar på att det ska bli tid att gå in. Kakor ska bakas och tvätt ska vikas. Men det är ok för det måste också göras, men i sin egen takt. När det är tid, när det är läge och det känns ok.

Tills dess sitter jag kvar här ute, sippar på mitt vin och låter tonerna från Depeche Modes nya svepa in mig i nostalgi och framtid.

Den här sommarkvällen ska vara länge.

Kommentarer

Populära inlägg