När man är dödens trött.




Vilken jäkla dag!

Jag har gått från glädje till sorg, till ilska, till förtvivlan, till hopp, till glädje. & det tar på krafterna. Nu är jag så trött så att jag lätt hade kunnat somna på två röda.

Så är orsaken till alla dessa känslostormar?

Jo, i tisdags fick jag ett samtal från Mattias på Sogeti som undrade om jag ville komma och jobba hos dem. & det ville jag ju. Så idag skrev jag kontrakt med Sogeti och den tredje april börjar jag jobba dör. Kul!

Vild (well, nöjd iaf) gled jag runt på stan, shoppade lite till barnen, och tog det lugnt innan jag skulle bege mig till Lund för att hämta barnen tidigt och ta ut dem på påsklovsfika. I god tid beger jag mig till bussen, i så god tid att jag hinner med bussen innan, om jag springer lite. Vilket jag gjorde.

Väl på bussen slår jag mig ner längst bak och kopplare av med lite mobilspel under vägen till Lund. Väl i Lund tar jag alla mina påsar och min väskar och traskar bort till ICA för att påpassligt handla på mig påskägg och påskgodis till barnen utan deras vetskap. Sagt och gjort och så står jag då där i kassan och famlar efter plånboken. Som inte är där. Ingenstan. Allt är borta. Kort, nya ID:t, gamla ID:t etc. Förtvivlan!

Går runt i affären. Ingen plånkbok. Går samma väg tillbaka som jag kom. Jag inser ju att sist jag hade plånboken var på bussen iom att mitt busskort ligger däri. Ringer hittegodsavdelningen och blir bemött av en dam som borde bytt jobb för många, många år sen. Hon var varken service minded eller speciellt rolig att prata med. Jag fick bara "Jaha, jaja, jasså, har du tappat den idag?" "Jaha, jaja". "Ja jag hör av mig om vi får in någon plånbok".

Vid det här laget var jag lagom konfunderad och undrade varför hon inte ringde till chauffören och frågade om han hade hittat en plånbok. Men icke, de delade minsann inte ut chaufförernas telefonnummer bara sådär. Nej men du kanske kan ringa frågade jag. "Ja,ja vi får se vad jag kan göra, jag lovar inget". Fantastisk service. Verkligen.

Tackade för hjälpen (för jag är trots allt en uppfostrad individ) och fortsatte min väg mot busshållplatsen där jag klivit av (som även är ändhållplats). Där stod en likadan buss och jag frågade chauffören om hon kunde hjälpa mig men hon visste ju inte vilken chaufför eller buss det var så nej tyvärr. Jag tackade återigen för hjälpen och kände mig maktlös och hjälplös.

Satte mig på en bänk, ringde Johan och bröt ihop en smula. Sämsta tänkbara tillfället att bli av med plånboken då vi åker till Svalbard tidigt måndags morgon. Att få tag i nya kort, ID, etc kändes som ett jätteprojekt. Medan jag satt där och grät ser jag hur chaufförskan öppnar bussdörren och kliver ut med en telefon i örat. & så kommer hon fram och frågar vilken buss jag åkte med och försökte hjälpa mig. Hon ändrade sig alltså och där och då återfick jag tron på mänskligheten, vilket jag hade förlorat där ett tag. Hon fick tag i chaufförens namn men han svarade inte när hon ringde men hon sa att om jag väntade kvar där vid ändhållplatsen så skulle han komma (förr eller senare). Jag tackade för hjälpen och kände hoppet återvända.

Nu var det bara att lista ut när den där chauffören skulle återkomma. Så med en mobil med knappt något batteri kvar satt jag och räknade tider, pauser och trolig ankomst. Under tiden inser jag att chansen nog är minimal att jag får tillbaka plånboken så jag ringer Amex, där jag har ett kort, och mer dem om ett expressersättningskort. & de är superhjälpsamma. De fixar ett nytt kort som kommer med bud under kvällen. Inga problem alls. & då känns iaf nästa veckas resa räddad. Sen var det bara att fortsätta vänta på bussen.

När det gått ungefär så lång tid som jag tror att det ska ta för chauffören att komma så kommer den en buss, men inte från rätt håll och inte med några passagerare att släppa av, det är en ny buss. Återigen en uns av förtvivlan. men jag stiger fram och frågar chuffören om det är han som körde den och den turen. Nej det var det inte men vad kunde han hjälpa mig med? Jag förklarade läget och han tog direkt komradion och hörde av sig över nätet till sina kollegor. "Vem körde den och den bussen" Chaufförskan som hjälpt mig tidigare svarade och berättade vilket namn hon fått fram men att han inte hade svarat. Samtidigt svarar den killen över komradion och han säger att  han ska kolla i sin buss. Då hörs det en annan röst. Stefan berättar att han har plånboken och är på väg till Norra Fäladen. & jag blir helt överlycklig, även om jag ännu inte vet att det är just min plånbok. Men jag tackar den snälla busschauffören med bra initiativförmåga och kliver av bussen och väntar på Stefan. & jag förstår direkt vem det är och jag stiger fram och med ett leende frågar jag "Är det du som är Stefan?" & han säger "Ja, vad heter du". & jag säger Heléne och då sträcker han fram min plånbok & världen blir rosig och vacker och härlig igen.

& kvällen, helgen och veckan som kommer är räddad. Heja Skånetrafikens 171:an chaufförer!

& ikväll kom det bud från Amex med mitt nya kort och vilken fantastisk service. Tack, tack, tack.


Men nu är jag så trött så att jag hade kunnat somna stående så god natt :-)


Kommentarer

  1. Puh, vilken pärs! Allt blir så galet jobbigt när man förlorar plånboken. Har varit där själv. Skönt att det löste sig.

    Kram Lena

    SvaraRadera
  2. Oj vilken omtumlande dag för dig! Det är inte kul att tappa bort plånboken, gud vad handikappad man blir och vilken olustkänsla.
    Vilken tur att att gick bra till slut och att det finns snälla människor.
    Önskar dig en trevlig lördag!
    Kram
    Anneli

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid och lämnar några ord hos mig. Det uppskattar jag verkligen.

Populära inlägg