Det outtalade



Det börjar ta på krafterna nu, denna väntan. Jag trodde väl kanske inte att det skulle göra det men det är nog snarare ett faktum än en undanflykt.

Hur många gånger om dagen tänker jag på det? Tio? Femtio? Hundra? Svårt att veta, det sker med sån automatik att min hjärna knappt ens ger mig en hint om att det händer. Men jag känner ju. Det är lite svårare att sova, jag funderar mer än innan och jag börjar närma mig det där.

Det outtalade, det som kan kännas så orättvist, oavsett vad svaret är. Det finns inga vinnare i den här berättelsen, bara de som förlorar lite mindre än andra. Men vi är alla berörda, vi kommer fortsätta vara berörda så länge det föds barn i vår familj. Barn som kan föra vidare de uselheter vi bär på.

& det är den jobbigaste av tankar. Att barnen föds med en sjukdom som bara väntar på att få bryta ut och ta över deras liv, deras hopp, deras framtid och deras längtan. Som kan krossa allt, lägga sordi på varenda högtid och påminna en om att man inte längre har någon som kan berätta om när man är fem år gammal och plockar sniglar i en glasburk.

Det känns inte rättvist.

Jag ser oss leka där, du och jag, i var sin liten fåtölj, framför den öppna spisen i Örebro. Där vi bara bodde ett halvår men dit ni kom upp och hälsade på. & kanske fick vi fåtöljerna den julen? Jag fick en mörkgrön, lite hårig sak och du en i rött slitstarkt tyg. Minns du? 

Två lintottar, sprungna från samma morfar/farfar. Kanske utrustade med samma dåliga gen. Två små lintottar, busiga som få, så som man ska vara när man är tre år gammal och ens bästa gosedjurt är en Rosa pantern och man har ännu ingen aning om vad cancer är.

Men vi ska allt för snart bli varse. & efter det upphör det aldrig. Då finns det där, som en skugga som inte går att gömma sig för, en känsla som aldrig förvinner och en misstanke om att framtiden kanske inte blir riktigt som man hade tänkt sig. 

Det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig.




Kommentarer

Populära inlägg